Optimistbloggen

Ibland känns det som om vi inte har någon kontroll. Saker och ting går inte som vi har tänkt oss. Vi känner oss ofta tryggare när livet är förutsägbart. Då gäller det att vi försöker, som alltid,  att ta vår tillflykt till Gud och vila i Hans närhet, där vi kan känna oss trygga.

När vi hamnar utanför trygghetszonen, är det mycket viktigt och skönt, att kunna fatta Guds hand och försöka att hitta möjligheter att växa och att gå vidare.

Gick in här på datorn och fick se alla hälsningar och fina hjärtevarma rader ifrån er, mina bloggvänner.

Ett STORT TACK!

Vet ej om eller när jag återkommer.

Livet blir inte alltid som vi har tänkt oss. Det händer saker vi inte kan styra över. Livet.

"Människan spår men Gud rår", sa min mamma.

Ett av mina syskonbarn har helt plötsligt och oväntat lämnat detta jordeliv. Sådant borde inte hända. Det är liksom fel ordning. Mina tankar är hos min bror.

Jag har tagit lite paus här i bloggandet, blir kanske ett tag till.

I morse var jag tvungen att ta vintermössan på, otroligt men sant. Det var visserligen plusgrader två stycken, men det blåste nordanvindar, kändes det som. Min svarta vintermössa passar jag inte i, och, trivs inte i, men den värmer. Det är min yngsta syster som har stickat den, svart med silvertrådar i, fint garn och fin mössa, men jag och mössor trivs inte med varandra. Men det är mycket bra att jag har fått den, så många gånger jag skulle ha frusit annars.

Ser ni denna mössa ute och går så är det troligen med mig.

Vill visa en liten ovanlig fågel, tycker jag i alla fall. Liknar inte de andra gässen vid sjön.

I morse mötte vi en man, som vi ofta möter och hälsar på. Jag har här i bloggen beskrivit honom som den som har gått ner så mycket i vikt. Han går ofta runt Råstasjön två gånger, plus runt Lötsjön, så vi brukar möta honom två gånger varje morgon om vi går den sträckan, vi brukar hälsa på varandra. Så även idag.

"Ursäkta men får jag störa er lite"? frågade han i morse. Han stör ju aldrig, det är bara roligt att växla några ord med våra medvandrare.

"Jag undrar", fortsatte han, "har ni sett till den äldre damen med röd jacka drygt åttio år kanske som brukar gå runt här vid Råstasjön"?

Jag tänkte. Äldre dam omkring 80 år.  Det kan vara någon av de tre  vi möter och hälsar på, som det gäller.

"Menar du den långa eller kanske tänker du på den lilla smala som alltid går med stavar"?

"Ja, just hon, liten och pigg, cirka  83 år, kan det ha hänt henne något"?

"Nej då" sa jag, "hon är 88 år, henne möter vi ofta men hon har bytt och går runt åt andra hållet", hon höll på att bli påkörd av en cyklist, tre mornar på raken, så hon kände sig förföljd, om hon då går åt andra hållet så möter hon cyklisten i stället och på rätt sida".

Mannen lyste upp.

"På det viset, så bra jag var rädd att hon så att säga hade "gått vidare".

Nu undrar jag, flera saker.

Kommer han att vända och gå åt andra hållet så att han kan möta henne igen? Är han förtjust i henne? Ska vi presentera dom för varandra? Får vi veta någon fortsättning på detta? Tänker jag efter så tror jag att de skulle passa för varandra.

En sak känns ju rätt så bra. Skulle vi inte synas runt sjöarna på flera veckor så finns det personer som kanske skulle sakna oss.

Lite kallt, mulet och grått väder. Vi var ändå, som vanligt, ut ett par rundor. Bland annat till kyrkogården i Duvbo. Vi skulle ta bort lyktan som har suttit där sedan november i fjol. Mysingen har pratat om att han skulle köpa en ny för den som har stått där var mycket gammal, rostig och trasig. Vi har pratat om det i flera år, även tittat efter någon ny, men inte fått tag i någon som 100% föll i smaken och tänkte att nu måste vi göra slag i slagen och slänga den gamla för då är vi tvungna att köpa en ny.

Sagt och gjort vi tar den gamla lyktan går till soptunnan och vad ligger där om inte en precis likadan, hel och fin, fast med trasiga glas.

Ni förstår vad mysingen gjorde, eller hur? Ja, precis han plockade upp den och bytte ut de trasiga glasen mot våra hela och vips hade vi en snygg gravlykta.

Kallar ni det tur? Ja, det är upp till er. Mysingen var glad hela vägen tillbaka hem, han nästan sjöng, men i alla fall så myste han belåtet.

Om vi är snåla? Nej, men ekonomiska så det slår gnistor om det. Det är därför som vi plockar upp pennstumpar som vi ofta ser utanför en skola som vi går förbi, och, som mysingen sätter på pennförlängare till, så vi har alltid fina pennor till våra korsord.

Dessa vitkindade gäss, mellanlandar varje vår, på ängarna vid Lötsjön.

En liten ekorre fick jag också med. De är så otroligt snabba.

Men, denna sko, den verkar inte springa bort, men det har däremot ägaren gjort, tydligen, utan den ena

skon, märkligt.

Ojoj, så mycket beröm vi fick idag och så roligt det var.

Jag talar om sångkören som jag och mysingen tillhör. Vi var där och övade i dag och "det var vackert, mycket vackert", sa körledaren och han måste ju veta vad han talar om, han tillhör nämligen Poliskören bl.a.

"Jag tror att jag börjar gråta" sa han också. Vi sjöng bland annat en vårsång fyrstämmigt.

På tal om våren, så har den fått något slags bakslag, det har regnat och det är småkyligt ute. Men, jag läste att i slutet på april så kommer sommarvärmen. Men våren då?

På almanackan vi har i köket, där finns det vår, och, några tänkvärda ord.

Måndag igen, nej visst det är redan tisdag. Påskhelgen är över och den har varit trevlig och omväxlande. Inga större saker har hänt och det är jag glad och tacksam över.

Vi har varit till kyrkan och blivit påminda om varför vi firar påsk.

Vi har fått vara friska, utom de vanliga krämporna. Mitt hjärtflimmer gör sig påmind ibland och då får jag ta det lugnt. I morse försvann det efter att ha varit igång i över tolv timmar, jobbigt, så nu känner jag mig som en urvriden trasa. Men ändå, det kunde ha varit värre, så jag känner stor tacksamhet.

Detta med tacksamhet är vittomspännande.

Vi kan inte ta något för givet, inte ens att solen ska gå upp. Tänk om vi kunde vara mer tacksamma över det vi har.

Eva i Edens lustgård hade så många frukter och så mycket fint omkring sig, men hon fokuserade på det hon inte fick, det förbjudna äpplet.

När vi fokuserar på det vi inte har eller på situationer vi är missnöjda med, öppnar vi upp för fel tankar. Vi tar livet, frälsningen, solskenet, blommorna och en mängd andra gåvor från Gud för givet. Vi letar efter fel saker och vägrar glädjas över livet förrän det har ”ordnat upp sig”.

Vi är bara människor och ibland blir det för mycket runt om oss eller inom oss. Men, tar vi en dag i taget, eller ett steg i taget, ja, då kanske det känns lite lättare.

Vet ni förresten hur dessa steg har blivit till? Jag vet det inte, men jag fantiserar.

Mitt i gångbanan, varken början eller slut. Hur har de kommit dit? Två gråa och tre gula.

Efter vår promenad runda i morse och städning, så gick vi ut för att ”påskhandla”.

Då vi hade varit och handlat i en affär, så fick mysingen gå in själv i den andra och jag satte mig på en bänk vid entrén. Bredvid mig satt en äldre, smal man med lite ledsna ögon.  Efter ett tag kom det en annan lite yngre man med glada ögon.

Ni som känner mig vet att jag tittar alltid på folks ögon först, och gör en ”analys”.

”Men hej på dig Göran”, sa han och gav min bänkgranne en kram.

”Hej, det var länge sedan, hur har du det nu för tiden”?

Ja, så spann samtalet vidare och efter ett tag sa mannen med de glada ögonen.

”Nej nu ska jag gå så jag önskar dig en trevlig påsk. Ska du vara hemma eller göra något särskilt”:
”Nej, jag blir väl hemma”.

”Men kan du inte komma över till mig då, ring mig så bestämmer vi en tid”.

”Jag har inte ditt telefonnummer”.

”Kan jag få ditt då”.

"Jag vet inte vad det är för nummer på den här mackapärren”.

”Men då ringer jag dig så ser vi vilket nummer som kommer upp”
”Vilket nummer ska jag ringa då, det vet jag ju inte”.

”Äh du får mitt nr i stället, skriv upp det på din mobil så har du det där”.

”Skriv upp? Hur gör jag då, jag kan inte använda den här prylen, kan du hjälpa mig”?

”Jaha, då skriver jag in mitt telefonnnr. här på din mobil, så där, ser du nu det står där överst, det är bara att ringa”.

”Men hur vet jag att det är ditt nr”?
”Oj, ja visst ja, jag får skriva Göran”.

”Men, det går ju inte jag heter ju också Göran, då tror jag ju att det är mitt nummer och inte ringer jag till mig själv heller”.

”Jag kallas för Öland jag skriver in Öland då vet du att det är mitt nr.

”Bra Öland, du är så snäll och hjälpsam”.

”Hej med dig då, så ringer du mig så ska jag bjuda på harstek”.

”Har du varit ute och skjutit en hare”?
”Nej inte jag men min son, det gäller att utnyttja ungarna det man kan”.

De avslutade med några hälsningsfraser och då mannen hade gått så säger den som sitter vid min bänk.

”Tänk, så roligt, då är denna dag räddad, nu har jag fått prata lite”.

Jag började nästan att gråta. Det är för sorgligt att det ska finnas så ensamma människor, som inte vill vara ensamma.

Vill önska er alla mina läsare,  en riktigt Glad Påsk.

Jocke ömkade sig över sin fattiga ungdom.

"Ibland upptäckte vi råttor i skafferiet".

"Äsch, på den tiden fanns det väl råttor i nästan alla skafferier".

"Ja, men i vårt satt dom och grät"!

Varför jag tänkte på den historien? Joo, vi såg en råtta springa raskt över vägen vid promenaden. Hann inte fram med kameran. Men däremot, dessa stod rätt så stilla.

Snart är det påsk och i ett konditori nära oss har de satt ut en fin hjärttårta i skyltfönstret. Som ni vet så fotar jag allt vad jag ser i hjärtväg. Så även denna gång. Det fanns även många andra tårtor där, alla såg så goda och aptitliga ut.

På tal om påsk. Vid Tulegatan, ett av höghusen, har de lite fint påskpynt utanför entrén.

Som ni förstår av ovanstående så har vi tagit oss en liten promenad i morse. I ett härligt väder, minus fyra grader, vindstilla och solen som börjar att värma upp luften. Vi har även hunnit med att handla lite tunnbröd, med fiber i, spisbröd och flatbröd på morgonen. Det är de brödsorterna vi brukar ha till frukost, inget mjukt bröd.

Nu strax ska vi träffa våra körmedlemmar och öva lite sånger.

Sedan ska vi söder om sta´n, till Botkyrka.

Hoppas att vi alla får en fin dag.

En väns kärlek består alltid,

och en broder födes till hjälp i nöden.

Står det i Ordspråksboken 17:17. Det får vi ta till oss idag och hoppas att få vara till hjälp och stöd för någon medmänniska på livets väg.